Förtröstan

Att förtrösta.

Det är en fantastisk gåva.

Att förtrösta på Gud.

De senaste åren i mitt liv har jag med hela mitt jag försökt att förtrösta.

Lita på att Gud tar hand om mig.

Ger mig mat, ger mig jobb, ger mig det jag behöver och önskar.

Och ju mer jag litar desto mer tar han hand om!

Jag har fått en fantastisk man.

Utan problem sålde vi lägenheten.

Jag har fått mina drömmars hus. Som vi utan problem kunde köpa.

Och när jag oroar för pengar så ser Gud till att vi har så vi klarar oss.

Joel har fått 80% vik fram till sommaren och har även sitt helglöp o jobbar plötsligt 110%.

Jag har precis fått 100% tre månader framåt. Bara nedanför gatan.

Med en chef som säger att dyker det upp ett biblioteksvik ska vi lösa det ändå.

Fantastiskt!!

Inte bara får vi pengar att leva för o betala av hus. Utan vi får månadslön vilket betyder LAS-dagar.

Många fler än att hanka sig fram dag för dag.

Att förtrösta på Gud hjälper till att lätta på bördor och minska bekymren.

Jag blir lika förundrad och tacksam varje gång Gud förser.

I min förtröstan har jag dock svårt att förstå varför någon så viktig och behövd måste försvinna.

Det finns ingen mening. Att förstå är omöjligt.

Men någonstans försöker jag i alla fall en liten gnutta när jag orkar förtrösta på att Gud ska ta oss igenom det.