vilsen

Vart är jag nånstans?! Känner mig lite vilsen...

Att inte förlora hoppet

Nu är inte jag någon hockeyfantast egentligen. Men när jag väl börjar se och heja så gör jag det ordentligt. Antingen gör jag det inte alls eller så går jag in för det helt o fullt. Förstår inte riktigt mellantingen. Och säg någon i Skelleftetrakten som inte hejjar på AIK nu, även om man kanske inte egentligen bryr sig om hockey.

Trycket inne i Skellefteå Kraft Arena var påtagligt.
Man kunde känna förväntan, spänning, hopp.
Vi stod som packade sillar på ståläktaren. Men vad gör det...
vi stod ju alla där av samma anledning.

Skellefteå AIK visade för första gången (enligt mig) att det verkligen är SM-final dom spelar i. Dom var med redan från första perioden och matade skott efter skott mot mål. Den där Nihlstorp...med vilken annan målvakt som helst hade AIK haft betydligt högre siffra än en etta på tavlan. Att det stod 0-0 in i tredje perioden var ofattbart. Hur kan Färjestad få så många turmål förra matchen men vi inte ett enda när vi har så många skott på mål?!

När första målet kom nådde jublet oanade höjder. Det var en fröjd att stå på läktaren, även om man blev lite hörselskadad. Och om man inte blev hörselskadad då så blev man det definitivt när domarna inte dömde utvisning mot slutet. Två tillfällen nära inpå varann. Om inte det ena var en utvisning så var åtminstone det andra en solklar utvisning! Publiken blev vilda av ilska.

1-1. En förlängning. Alla drog efter andan när första pucken hamnade på nätet bakom målet. Alla runt omkring oss trodde den hade gått in. Det såg ut så. Och sekunderna senare...
Livet försvann i arenan. Från att hela publiken klappar och sjunger hejjarramsor så dog Skellefteå Kraft Arena. Skillnaden var extrem. Jag har aldrig varit med om dess like. Man hörde hur hoppet försvann ur våra hjärtan...hur SM-guldet gled ur våra fingrar.

Denna match var viktigare än viktigast att vinna! Att visa att vi kan. Efter tre inte så bra matcher kom den fjärde. Även om vi förlorade så visade vi att vi kan. Nu gäller det bara att spela lika bra och lite bättre...

Jag måste säga att igår försvann mitt hopp. Men idag... "Hoppet är det sista som dör hos människan" heter det ju. Så jag hoppas...fortfarande. Imorron gäller det. Hur mina nerver kommer klara av att se matchen vet jag icke...men det ska väl gå på nåt sätt.

En hemmamatch till ska vi ha o visa än mer att vi tror på våra pojkar!
Det gäller att inte förlora hoppet nu Skellefteå!!

Ovisshet...

Hmm längesen sist. Här har jag inte skrivit på ett tag. Vad hände?
Well well.

Life goes on. Men nu med mera ovisshet om framtiden. Vissa delar av den.

Jobb...
Blidde inget IES i Sundsvall nu till hösten.
Så vad återstår? Är det ytterligare ett år i Stockholm som gäller? Eller till mitt käraste Norrland?
Jag är inte den som klarar ovisshet inför framtiden särskilt bra...
Men det känns lite tryggare att jag slipper ta itu med den själv.
Jag har någon att dela med :) Att fundera med

Vardan...
Ibland är det dock svårt att hinna med livet.
Besök betyder mindre tid för allt jag brukar göra när jag inte har besök.
Totally worth it :) men det tar lite tid att ändra sina vanor o hitta tid som fungerar.
O sen när man inte har Finaste här längtar man bara tills han kommer tillbaka eller jag åker dit.
Kommer det nånsin ändras? Kanske man bara hittar ett sätt att längta men också leva i den egna vardan samtidigt.

Kärlek...
Finaste.
Allt bara faller på plats bit efter bit...
Mer otippat än så här kan det ju nästan inte vara.
Men bättre än så här kan det heller inte vara.
Helt enkelt som det ska vara!

Tidsfördriv...

Vaknade senare än tänkt denn morgon. Kanske behövdes sömnen men hela dan blir som fel...

Istället för att göra vettiga saker som plugga eller läsa hamnar jag vid datan igen.
Det bästa vore egentligen att ha tidsbegränsad internet. Typ en timma varje dag en viss tid. Missar man den tiden får man kolla dan efter. Det skulle va nåt! Kanske får försöka införa det. Mindre dator mer bok. Låter som ett bra liv!

Städa står också på min lista att göra i helgen. Eller iaf plocka upp och koka mera marmelader!

Blir nog gudstjänst på tv imorrn igen för att hinna med att göra listan.

Söker lägenheter men är fortfarande kluven att flytta - eller inte flytta. Ekerö känns tryggt, lugnt. Resten av Stockholm känns stort och otryggt. Visst är det lite långt o jobbigt om man missar bussen men faktiskt så är det inte hela världen...Malin finns att sussa hos i stan och sen har jag ju alltid bok så jag kan vänta på nästa buss.

Om jag fick fläkten fixad kanske luften blir bättre. Det är ju inte länge kvar. sju månader av stockholm. Det kan man väl klara? en månad av dom är ju lov dessutom.

Babbel babbel babbel....dags att ta itu med plugg

Flytt?

Ekerö är ju fantastiskt! Landet, vackert, lugnt, stressfritt.
Bussarna går dock sällan och det blir jobbigare med det på vintern.
Samma me att bo så litet blir lite instängt på vintern.
Vore det bara det skulle jag kanske inte överväga att flytta.

Men nåt är det som inte stämmer i huset.
Är trött, hängig och allmänt seg hemma om kvällarna. Orkar som inte göra nåt alls. Ikväll var det till exempel plugg på schemat men orkar inte alls ta itu med det och sätta mig med svåra texter. Vill bara sova så fort jag kommer hem. Har ofta huvudvärk på kvällen, mer än vanligt. Vaknar ofta lite små illamående eller med ont i halsen. Dock försvinner det oftast efter nån timme på jobbet. Ögonen kliar ofta eller inte kliar men känns torra. Badrummet torkar inte upp förrns en, två dar efter en dusch.
Mor säger att det luktar instängt o fukt. Känner inte av det ofta, man blir ju lätt hemmablind. Antagligen för mycket fukt i huset. Så fläkt ska sättas in. Men kan det vara mögel eller nåt? Jag vet att det var problem me fukt och vatten o sånt innan för nåra år sen innan dom renoverade om lillhuset.

Nåt är det ju iaf som inte stämmer. För så här brukar jag inte må! Och därav kanske jag nu då söker annat boende. Visst bor jag billigt. Men det är inte värt åtta månader av trötthet. Då betalar jag hellre mer för ett ställe jag kan trivas på.
Faktiskt...

Olustiga känslornas dag...

En dag som började med illamående och huvudvärk. Kanske borde ha stannat hemma redan från början. Men svårt att skippa jobbet som jag har så lunkade jag iväg ändå. Dock höll huvudvärken o sitter fortfarande i :/ Får se hur morgonen ter sig.

Saknaden är stor idag! Längtar till Norrland, hemma där det snöat 2-3 deci idag. Längtar till familj som visserligen ofta blir tjafs mellan men ändå är kärleken så mycket större. Längtar efter Anna-Karin som helt enkelt bara får mig att må bra genom att bara finnas till.

Jag känner mig mer trygg och tillfreds när jag inte tänker USA än när jag gör det. Kanske ska det vara nåt sorts tecken? Vet inte ens om jag vill hälsa på i tre veckors tid...

Varför ska en dag då jag mår bra på alla sätt o vis följas av en dag då jag varken vet vem jag är, borde vara, ska vara...

Gud leder...

"Trust in me...and I will direct your paths" Ordsp 3:5-6
"I will guide you with my counsel" Ps 73:24
"Look up, your help comes from Me, the Maker of heaven and earth" Ps 121:1
"Love Me, and I will see to it that all things work together for your good" Rom 8:28
"Call unto Me and I will answer you and tell you great and unsearchable things you do not know" Jer 33:3
"Do not fear for I am with you" Jes 41:10
"You cannot ask or imagine the things I am planning for you" Eff 3:21
"I will instruct thee and teach thee in the way thou should go. I will guide thee with Mine eye" Ps 37:3-4
"Wait on Me, I will show you My ways; I will teach you My paths" Ps 25:4

"I will guide you ALWAYS" Jes 58:11

Vilket löfte.
Har tänkt mycke dom senaste dagarna. Främst vad vill jag?
Men egentligen handlar det inte alltid om vad JAG vill. Utan vart vill Gud ha mig.

Jag är lycklig över att ha hittat MITT jobb. Det yrke som verkligen är helt rätt för mig. Blir glad av jobbet. Helt extatisk av att eleverna fått sina lånekort och nu lånar massa böcker. Det må vara att jobbet är perfekt men det är fortfarande Stockholm. Ingen plats jag gärna vill bo på. Det är inte farligt alls nu men jag vill inte bo här en längre stund.

Har bestämt mig för att söka till Internationella Engelska Skolan i Sundsvall. (USA kanske inte är rätt ändå) Pratade me rektorn om det idag för att höra om jag fick använda henne som referens. Hon var så lessen att jag inte skulle vara kvar nästa skolår. Ska du inte bo kvar? Vi är så nöjda me dig! Om dom inte tar dig gör dom ett stort misstag! Fina ord. Kanske har jag fått min bästa referensperson någonsin! Även arbetskollega nummer två frågade mig om jag inte skulle vara kvar om ordinarie bibliotekarie skulle bestämma att inte komma tillbaka. Men det är ju Stockholm - motsatsen till Norrland.

Jag är dock till 100% övertygad om att Gud ledde mig hit. Har läst gammalt i bloggen. Fantastisk hur Gud tar hand om och leder! Ett år sen nästan jag flyttade till Jönköping, fick erfarenhet i ett halvår, sökte jobbet i Stockholm och fick flytta hit, nu har jag min bästa referens, visshet att jag älskar bibliotekarieyrket, kanske ett fortsatt jobb närmare mitt Norrland. Allt detta är det bara Gud som gör.

Om man slänger sig ut i livet med Gud som skyddsnät kan man få flyga längre än man trodde var möjligt...
Inte alltid lätt men ändå lättare än att ha ingenting som skyddsnät.

Har fortfarande denna amerikanske pojke...men kanske är det ändå nåt som bara skulle bli nästan bra o inte riktigt bra. Då det finns så mycket frågetecken. Kanske är olustkänslan om ovisshet nåt att ta vara på? Har ett första viktigaste krav o det tror jag inte han mäter upp till...sen inte några av dom mindre heller =) men hoppet dör långsamt.

Jag litar helt o fullt på att Gud leder...det har Han ju lovat flera gånger om! Och bevisat om o om igen att Han gör. Ett liv utan Gud är inte en möjlighet för mig. Så mycket lättare, om än svårare på samma gång.

Kluven identitet

Blev idag tillsagd att jag klädde mig lite för "elevaktigt". Så inga jeans. Fast blir lite putt...ser flertalet av lärare som har jeans ofta...men men. Visst klä sig laid-back men "vuxet" heter det. Vad nu det betyder. Måste alltså köpa in lite nya byxor då jag i stort sett bara äger jeans. Förnya min garderob till det mer vuxna slaget.
Är det dags att bli vuxen nu? Känner mig inte särskilt vuxen.

Helgen har varit full av stora människoskaror. Fascinerande att så många samlas på samma plats för samma intresse. När jag går av bussen plockar jag mig sen en buket med sommarblommor längs med åkern och blickar över "öde" mark med ett kyrktorn som klättrar mot skyn. Fascinerande. Ensamt bland så många.
Kollektivt liv eller enkeltivt liv i höst/vinter? Landet är ju vackert

Internationell skola innebär daglig kontakt med internationalitet. ½ svensk + ½ finsk + ½ amerikan = Johanna. Min amerikanska sida gräver sig fram från att ligga under ytan. Det svenska är för svenskt för mig samtidigt som jag är för lite svensk för svenskarna. O Amerika ligger ju ett helt hav bort.
Ska det vara Amerika vs Sverige resten av framtiden? Måste jag välja.

Så flyr jag verkligheten ibland med Dr. Quinn och hunken Sully. Men även där finns kluvenheten. 2009 är för modernt för mig... Jag vill ha en del av livets "riktiga" vardag och inte den där livets mening har försvunnit.
Ett 2009 guldkantat med 1800-tal, finns det? Vill ha det.

Giv mig styrka att finna mitt jag!

Hope

Hoppet är det sista som dör...

Men är det så bra egentligen?
Kanske håller jag envist fast vid något jag borde lära mig att släppa taget om...

När ska man veta när "enough is enough"?

Hope...long lasting hope

Kluven

* Bo själv i möjligtvis någon liten stuga/åretrunt fritidshus. Gudö/Vendelsö.
Ingen dusch eller tvättmaskin. Då börja simma.
Och använda närliggande församling, deras tvättmaskin o dusch ibland.
Verkar vara mysig kyrka. kanske nån vänlig själ låter mig tvätta hemma hos dem nån gång =)
Som ett eget litet hus. Mysigt värre. Skönt o kunna varva ner, slappna av efter jobbet.
Pendla ca 50min till jobbet 1 byte.
Bo själv men lite dyrare

* Hitta ett kristet kollektiv.
Eventuellt ett på gång med tre kristna tjejer i Vårberg. Ett litet radhus tillsammans.
Hon skulle ringa senare i veckan/helgen.
Pendla ca 40 min till jobbet 1 byte.
Bo tillsammans med folk men lite billigare (mest troligt)

Pendla kommer jag ju göra hur som helst. Och har inte alls nåt emot det =)
Så det är ju mindre problem.

Kluven.
Vill jag bo själv eller i gemenskap?
* Båda är ju som bra
Ett lugnare liv själv eller automatiskt få vänner (förhoppningsvis)?
* Båda är ju som trevligt. allt beror ju på människorna
Lite dyrare eller lite billigare?
* Har ju fast inkomst så spelar väl mindre roll
Omständigt eller bekvämlighet?
* Tvingas ju då till att motionera =) och att va me i församling o prata me folk

I don't know. O hur länge vågar man vänta när man eventuellt hittat nåt bra?
Suck!

Vart? När? Hur?

Ångesten över hur detta ska gå till börjar nu snart infinna sig.

När ska jag hinna packa allt?
Och hur i hela friden ska jag lyckas få allt till Stockholm och Norrland?
Vart ska jag ha allt i Stockholm?
Vart/Hur ska jag bo?

Hjälp...allt sköljer över mig och blir för mycket.

Jag orkar inte själv!!! Men jag är själv.
Familjen som ställer upp i såna här situationer är 120 mil bort!
Vad gör jag?

Jag vet inte...

ska JAG?!

ska JAG flytta igen? så snart? hitta nytt liv? ny vardag? nya vänner?!
hjälp
ska JAG jobba på ett bibliotek som jag har ansvar för alldeles själv?!
ännu mera hjälp
ska JAG bo i Stockholm, schtooooorschtan?!
absolut mest hjälp

ska lilla JAG verkligen bo i Stockholm?
Tydligen ska jag det...

jag mår nästan lite illa...fast det är ju lite lycka i det hela också

Allians vs. Pingst

Har väldigt svårt med det här o välja kyrka. Visst egentligen finns ju Gud överallt så det ska väl som inte spela någon större roll. Det blir nog bra hur man än väljer. Kanske är jag egentligen för bränd av kyrkovärlden och därför drar mig för att välja en. Behöver man ens välja? Kanske man kan gå till lite blandat. Kommer jag säkert göra men skulle ändå som va skönt o gå lite oftare till en som man kan få lite samhörighet i.

Allians ligger ju närmast. Den känns väldigt trevlig, familjär, mysig. O me bra tankesätt kring cellgrupper o så. Fast dom startar efter nyår. Och är inte sådär supermånga ungdomar. Härlig ungdomsledare! ungdomspastorn verkar bra också.

Ändå är det nåt som drar till Pingst. Egentligen tycker jag den är lite för stor. O ibland lite väl hypad. men då får man variera sig. Dock är det skönt att man får stå om man vill det. Får sträcka ut handen i lovsång. O det känns okey i pingst, ingen tittar snett. som det kan kännas folk gör i andra kyrkor. O så ska det inte vara. Man ska få dansa, sjunga, va tyst, ära Gud på just det sätt man vill.

Jag vet inte Allians eller Pingst. Allians känns bra o ändå dras jag till Pingst. Vilken vill jag ha som "familj"? Give me a sign please =) Vill som känna mig hemma någonstans. Men är rädd för att mina förväntningar och förhoppningar inte kommer mötas. Att jag är ensam i kyrkan igen. Vilket nog är en av de värsta känslor som finns.

Jobbat idag på Bibblan. Mys. Ska få jobba 5 nov igen. Wiih. Lite men alltid nåt.
Lånade Tomas Andersson Wij innan jag gick hem också.
Lyssnar. Myser. Det är fint.

Ringfinger

Alla dessa ringar på fingret.
Åldersnojjan börjar snurra runt i huvet lite väl ofta
O ännu mer påtagligt är det ju i frikyrkovärlden...Usch
*suck*

funderar

Liljeholmskollektiv framöver?! Någon??

Los Amerikat?? lite confused...

men livet är mysigt!