Att inte förlora hoppet

Nu är inte jag någon hockeyfantast egentligen. Men när jag väl börjar se och heja så gör jag det ordentligt. Antingen gör jag det inte alls eller så går jag in för det helt o fullt. Förstår inte riktigt mellantingen. Och säg någon i Skelleftetrakten som inte hejjar på AIK nu, även om man kanske inte egentligen bryr sig om hockey.

Trycket inne i Skellefteå Kraft Arena var påtagligt.
Man kunde känna förväntan, spänning, hopp.
Vi stod som packade sillar på ståläktaren. Men vad gör det...
vi stod ju alla där av samma anledning.

Skellefteå AIK visade för första gången (enligt mig) att det verkligen är SM-final dom spelar i. Dom var med redan från första perioden och matade skott efter skott mot mål. Den där Nihlstorp...med vilken annan målvakt som helst hade AIK haft betydligt högre siffra än en etta på tavlan. Att det stod 0-0 in i tredje perioden var ofattbart. Hur kan Färjestad få så många turmål förra matchen men vi inte ett enda när vi har så många skott på mål?!

När första målet kom nådde jublet oanade höjder. Det var en fröjd att stå på läktaren, även om man blev lite hörselskadad. Och om man inte blev hörselskadad då så blev man det definitivt när domarna inte dömde utvisning mot slutet. Två tillfällen nära inpå varann. Om inte det ena var en utvisning så var åtminstone det andra en solklar utvisning! Publiken blev vilda av ilska.

1-1. En förlängning. Alla drog efter andan när första pucken hamnade på nätet bakom målet. Alla runt omkring oss trodde den hade gått in. Det såg ut så. Och sekunderna senare...
Livet försvann i arenan. Från att hela publiken klappar och sjunger hejjarramsor så dog Skellefteå Kraft Arena. Skillnaden var extrem. Jag har aldrig varit med om dess like. Man hörde hur hoppet försvann ur våra hjärtan...hur SM-guldet gled ur våra fingrar.

Denna match var viktigare än viktigast att vinna! Att visa att vi kan. Efter tre inte så bra matcher kom den fjärde. Även om vi förlorade så visade vi att vi kan. Nu gäller det bara att spela lika bra och lite bättre...

Jag måste säga att igår försvann mitt hopp. Men idag... "Hoppet är det sista som dör hos människan" heter det ju. Så jag hoppas...fortfarande. Imorron gäller det. Hur mina nerver kommer klara av att se matchen vet jag icke...men det ska väl gå på nåt sätt.

En hemmamatch till ska vi ha o visa än mer att vi tror på våra pojkar!
Det gäller att inte förlora hoppet nu Skellefteå!!